24. FYRTIOTVÅTUSENETTHUNDARNITTIOFEM SKOTSKA METER


Halv tio på morgonen skyndar jag fram längs gatorna i Edinburgh. På mig har jag en hemmagjord regnponcho av svart sopsäck. Jag är på väg till starten för Edinburgh marathon 2019. Plastpåsar är senaste modet denna dag när tusentals löpare samlas vid Potterrow för att hitta sin startgrupp. Jag tillhör gruppen som startar sist eftersom det här är mitt allra första maraton och min uppskattade måltid är sex timmar. Regnet öser ner och vinden hugger tag i min svarta sopsäck och vill rycka loss den. Det är kallt och jag undrar varför jag utsätter mig själv för detta.

Tanken att genomföra ett maraton började ett år tidigare, strax innan min älskade pappa gick bort i cancer. För mig kändes ett maraton oändligt långt och omöjligt att genomföra men min pappa, som sprungit fler maraton än jag kan räkna, sa att det skulle jag visst klara av. När han dog bestämde jag mig för att visa att han hade rätt. Jag skulle springa maraton, 42,2 kilometer. Jag satte i gång och tränade och tre månader senare sprang jag min första halvmara, 21,1 kilometer. Känslan när jag kom i mål var överväldigande och häftig. Tårarna rann i tjugo minuter efter målgången. Jag hade tagit mig halvvägs mot mitt stora mål.

Efter halvmaran bröt sorgen och saknaden efter pappa ut och jag kunde inte förmå mig att springa på två månader. All kondition och styrka rann ur mig.

Jag som redan hade anmält mig till maraton, innan jag ens hunnit genomföra min första halvmara, kände stressen komma efter mitt långa träningsuppehåll.

Flyg och boende i Edinburgh var bokat och betalt. Min sambo och jag hade fått semestern beviljad och jag hade berättat för alla jag kände att jag skulle springa maraton. Jag såg verkligen fram emot att resa till Skottland men tänkte att jag aldrig skulle hinna komma i form.

Jag hittade ett träningsprogram för nybörjare som jag följde slaviskt tre dagar i veckan. Jag hade sju månader på mig att träna inför mina stora utmaning.

Två månader in i träningsprogrammet åkte jag på en förkylning som resulterade i två veckors uppehåll. Väl i gång igen drabbades jag av löparknä. För dig som aldrig upplevt denna skada kan jag beskriva det som att någon sätter en kniv i knäet och vid varje steg vrids kniven om. Det gör ont att springa med andra ord. Det gör även ont efteråt. Jag bet ihop och gjorde, mot bättre vetande, några försök att fortsätta träna trots smärtan. Lägligt nog kom vintern med mörker och halka och efter ett par vurpor i skogen, trots nyinköpt superstark pannlampa, gav jag upp.

Veckorna gick och det var bara fyra månader kvar till maratonloppet. Jag bytte till ett träningsprogram med fyra pass i veckan. Vintern var fortfarande kall och oinspirerande så jag löste träningskort på simhallen där jag kunde springa på löpband och belöna mig själv med bastu och bubbelpool. Det gjorde susen för både knäet och motivationen.

Efter en månad på löpbandet tittade vårsolen fram och träningsrummet kändes svettigt och trångt. Jag ville ut i skogen igen. Som en kalv på grönbete skuttade jag lyckligt fram längs stigen och avverkade fler kilometer än jag tidigare trott var möjligt. När jag nådde min topp i distans slog förkylningen till igen. Efter två veckors vila var det återigen dags att sätta i gång. Det var bara fem veckor kvar till loppet och jag hade panik. Jag behövde hinna med några riktigt långa träningspass innan jag påbörjade den viktiga nedtrappningen. Om jag bara höll mig frisk och skadefri skulle jag precis hinna.

Jag har aldrig varit med om så många hostande och nysande människor. Överallt spreds virus och bakterier. Jag tvättade händerna avigt och rätt och undvek att ta i handtag och andra smittsamma ytor. Jag vägrade till och med att pussa min pojkvän eftersom han kanske kunde smitta mig med förkylning, trots att han inte visade några symptom. Jag hade kämpat så länge för att nå mitt mål och jag var fast besluten om att inget skulle hindra mig.

10:00 går startskottet och elitlöparna rusar fram över startlinjen. Vi i startgruppen längst bak promenerar i maklig takt framåt. Det tar en kvart för oss att nå starten. Sen går det undan. Vi springer på de slingriga gatorna genom Edinburgh och vidare i riktning mot havet. Efter fyra kilometer avtar regnet och vid åtta kilometer ser vi stranden. Vi ska springa längs kusten i två mil, med vinden blåsande snett bakifrån, innan det är dags att vända. Molnen spricker upp och solen tittar fram. När vi når 16 kilometer möter vi följebilen och löparen som leder loppet. Vi applåderar och hurrar. Än så länge springer de flesta i min startgrupp.

Längs med banan finns vattenstationer och toaletter. Det bjuds på energigeler och godis och hejarop från både funktionärer och publik. Min pojkvän hejar på vid tre och sex kilometer. Med sig har han en ryggsäck med mat och torra kläder som jag ska få vid målet. Själv har jag en löparryggsäck med vatten, salta kringlor, nötbarer och "klämmis" med gröt och fruktpuré.

När vi sprungit 28 kilometer är det dags att vända. Jag känner att loppet börjar nå sitt slut. Runtomkring mig har de flesta löparna börjat gå men jag känner att jag har energi kvar och springer förbi dem. Vid 36 km kommer regnet tillbaka och vinden tar i. Nu piskar regnet snett framifrån och jag får kämpa för att fortsätta springa. Regnet är kortvarigt men vinden håller i. Baksidan av låren känns matta och jag tar flera pauser. Vid 40 kilometer tänds kämparglöden igen och benen rör sig snabbare framåt. Snart visar min löparklocka 42 kilometer och publiken ropar att vi är nära men jag ser inte målet.

Efter två kvarter svänger banan in på ett grönområde och där ser jag äntligen slutet. Jag spurtar över mållinjen med ett stort leende och tar skakigt emot min medalj och t-shirt. Min pojkvän möter mig bakom målområdet med en stor kyss och en stark kram och han ser lika glad och lättad ut som jag.

Jag blev förvånad över hur lätt det kändes att springa ett maraton. Det gjorde mer ont efteråt på kvällen än under själva loppet och det var betydligt mer kämpigt att träna flera månader inför loppet än de ynka fem timmar som loppet tog.

Det häftigaste med att springa ett maraton var att visa för mig själv att det går att göra det omöjliga möjligt. Jag känner mig lite som en superhjälte.

Sanna Svensson

 

Our Recent Posts

Tags

076 248 63 16

©2019 av OPTIMALIST Roger Bengtsson