23. DET ÄR VÄGEN SOM ÄR MÖDAN VÄRD


I hagen utanför mitt hus ligger ett tiotal stora stenar tillsammans på en liten höjd. De är ungefär en meter i diameter och bildar en avlång form. De står inte utmärka på riksantikvarieämbetets karta över fornlämningar, men med mina ganska begränsade kunskaper i arkeologi kan jag ändå med hyfsat stor säkerhet säga att de legat där sedan slutet på stenåldern. De har blivit ditlagda av människohänder, med stor möda hamnat på den enda lite högre punkten i landskapet, precis så som är typiskt. För här har det bott människor länge.

Det är på en av dessa stenar jag brukar sitta på sommaren, då hagen inte är i bruk. Jag tänder en rökelsepinne för att slippa undan myggen och ser skymningen rodna bakom skogen och grannarnas hästar beta i förgrunden. Det är en så idyllisk bild att den kunde varit stulen från Astrid Lindgens böcker, med sina stengärden, betande djur och ljudet av morkullan som flyger förbi precis när det mörknar på allvar.

Ändå satt jag just där i slutet av den här sommaren och grät, full av ångest, och grävde i mitt inre efter någon sorts styrka och riktning. Jag hade precis gått klart en termin på min nya utbildning till sjuksköterska och jobbat en hel sommar i hemtjänsten, och jag älskade det. Jag älskade det, samtidigt som det vällde in rapporter från media om sjuksköterskor som bränner ut sig, som lämnar yrket, som får låg lön och usel pension och som beordras in för att jobba övertid.

Var det här verkligen något för mig? Var det så min framtid skulle se ut? Och jag satt där, som så ofta förut, och väntade på att någonting skulle klicka till inuti mig. Någonting som skulle göra vägen framåt tydlig, få mig att känna mig säker på det ena eller det andra. Var det dags att hoppa av? Var det dags att på nytt sväva runt i osäkerheten om vad jag ska göra av mig själv och min energi?

De tankar som genomsyrade hela mitt väsen medan jag satt där var: tänk om jag aldrig känner mig säker på vad jag vill? Tänk om jag gör det här färdigt och sen jobbar några år, och så har jag ändrat mig igen? Tänk om jag aldrig passar in någonstans? Det kanske inte är meningen att jag ska hitta ett jobb som jag trivs med. Om tio år till så sitter jag kanske här igen, på den här jävla stenen, och undrar vad sjutton jag ska göra av mitt liv? Jag kanske är en sån människa som aldrig riktigt kommer att hitta sin grej utan fladdrar som ett maskrosfrö genom vinden hela livet?

I samma sekund som jag tänkt den tanken färdigt kom så äntligen det där klicket som jag väntat på, fast inte alls på det sätt som jag hade trott. För insikten som plötsligt vaknade inom mig hade ingenting med säkerhet att göra. Den gav inget svar på frågan om min väg var rätt eller fel. Men det var ett svar som förstummade mig fullständigt.

Och? Skulle det verkligen vara så illa?

Om jag om tio år fortfarande inte vet vad jag vill, skulle det vara hela världen i spillror? Lär jag mig ingenting av att söka? Vad har jag med mig av mina tre tidigare ”bortkastade” år på högskolan? Jag har en kandidatexamen med goda betyg. Jag har studievana som jag har nytta av nu också. Jag har massvis med kunskap som ger mig glädje även om jag inte arbetar med den. Samma kunskap som låter mig identifiera stenarna på min egen tomt som en fornlämning. Men ännu viktigare, jag träffade en person där som jag aldrig skulle ha träffat annars, och som fortfarande är en av mina bästa vänner.

Och jobbet på länsstyrelsen då? Det som jag aldrig fått utan den bortkastade utbildningen. Tre år på säsong utan en chans till en fast anställning, med rörigt ledarskap, ganska taskiga arbetsförhållanden och säkert ett tjugotal jobbintervjuer till liknande arbeten som alla gav mig en klump i magen. Men jag lärde mig så mycket om mig själv. Jag lärde mig att jag vill jobba med människor i en positiv roll, att jag klarar av att jobba även med dåligt ledarskap, att jag inte ger upp, och jag har tre fantastiska vänner för livet från min tid där.

Om jag om tio år sitter här, på den här stenen och ser ut över samma skönhet så kommer jag att ha liknande saker med mig från utbildningen till sjuksköterska, och efterföljande arbete. Mitt mål just nu är att ta min examen och få min legitimation och sen att hitta ett bra jobb. Men det är egentligen inte det som är det viktiga. Det viktiga är allt det som händer under tiden. Alla människor jag träffar, alla gånger jag misslyckas och lär mig något nytt, alla gånger jag bevisar för mig själv allt som jag kan. Och just nu så är det här det roligaste jag kan tänka mig.

Jag behöver inte vara stöpt i samma form som alla andra. Jag behöver inte nå fram på första försöket, hitta mitt jobb direkt och stanna där tills pensionen. Bygga upp kapital, renovera, fondspara, resa, samla på hög. För det har egentligen aldrig varit viktigt för mig. Det som har varit viktigt har varit känslan. Min egen känsla av att trivas (som egentligen varit störst när jag haft ett oerhört dåligt betalt jobb men massvis med fritid) med min plats i tillvaron.

Och just nu så trivs jag. Jag älskar min utbildning, älskar mitt extrajobb, älskar att bo i ett alldeles för litet och ganska slitet hus som ligger obekvämt långt ifrån stan och som saknar kollektivtrafik. Här finns mjuka värden, här finns känslan. Här finns en sten som legat på plats i 5000 år och från vars rygg jag kan se ut över åkermark, hagar och granskog.

När stenen hamnade här fanns ingen granskog. Granen hade inte vandrat hela vägen ner till Skåne ens en gång. Den åkermark jag ser ut över var fuktstråk med ängsväxter, som först under 1400-talet kom att börja användas av människor. Betesmarken var den tidens åker, där hästar drog små plogbillar mellan de stora stenarna. Och gärdena, de fanns inte förrän under 1800-talet. Så har landskapet förändrats på just den plats där jag sitter.

Stenen har sett allt detta förändras, trots att jag nu ser det som oföränderligt. Det får mig att tänka på hur Carl von Linné gått till eftervärlden som en av vår tids största vetenskapsmän, trots att han menade att det utöver växtriket och djurriket även fanns ett mineralrike, alltså att även stenar hade ett liv. Då får man hoppas att stenen är nöjd med den utsikt den blivit tilldelad. Linné tvivlade kanske aldrig på vad han skulle göra av sitt liv eller på om han skulle ändra sig. Han hade kanske inte ens möjligheten att välja. En kvinna på hans tid skulle definitivt inte haft den.

Jag har den. Både möjligheten att tvivla och möjligheten att ändra mig. Den raka vägen från vaggan till graven är kanske det förväntade, det bekväma, och det i samhällets ögon mest eftersträvansvärda och framgångsrika. Men vem vill läsa boken om det livet? Ingen. Det blir ingen bok om ett sådant liv, det blir på sin höjd en busstidtabell. En sträcka med förväntade stopp på förväntade tider, och målgång utan applåder.

Nej, du väljer boken där någonting går på tok istället, där vägen blir lång och krokig, gärna en där huvudpersonens liv är svårare och mer utmanande än ditt eget. För du är inte stenen som någon lagt på plats för 5000 år sedan. Du kan själv resa dig upp och gå om du är missnöjd med utsikten, du måste inte vänta på att landskapet som omger dig förändras. Och när du går tänk inte så mycket på vilken väg du väljer. Det spelar nämligen ingen roll. Du kommer fram till din grav, tids nog, ändå. Det är när du kan se den på nära håll, som man får hoppas att boken om din resa på vägen dit inte är en busstidtabell utan en bestseller.

Malin Rydén Mogvall

 

Our Recent Posts

Tags

076 248 63 16

©2019 av OPTIMALIST Roger Bengtsson