19. VEM TROR DU ATT DU ÄR?


Dagens ord är tro, och då menar jag inte i en religiös kontext. Jag tänker på tron på den mänskliga förmågan. Tron kan försätta berg. Tron kan också skapa berg. Tron har makt, och det är upp till Dig om denna makt jobbar för dig eller emot dig.

”Vem tror du att du är?” Denna fråga används ofta i nedsättande ton när någon går över en gräns. Det kan gälla en person som tränger sig före i busskön, eller en blyg utstött sjundeklassare som vågar sjunga solo på skolavslutningen. I Sverige tänks nog denna mening ofta i och med vårt avlånga lands lagoma mellanmjölksmentalitet, som är en klar kontrast till exempelvis USAs ”proud to be an American”.

Nu ställer jag frågan igen, denna gång med en helt neutral betydelse: Vem tror du att du är? Är du en hårt arbetande familjefar med Volvo, villa och vovve, deprimerad ensamstående mamma, eller kanske en sportfåne? Har du placerat din identitet i ett tryggt fack, eller ser du dig som en person med många olika färdigheter och möjligheter? Med andra ord: Har du ett statiskt eller ett dynamiskt tänkesätt?

Människan har i alla tider fascinerats av berättelser om dem, som lyckats bryta sig ur sitt fack när det inte passar längre. Vem älskar inte en tvättäkta Askungesaga, där en person med oddsen emot sig, övervinner sina hinder och får blomstra, från en ful liten ankunge till en stilig svan. Många är dessvärre fast i sin tro att de är på ett visst sätt och att de inte kan göra något åt det. Jag ska bidra med ett personligt exempel.

Under högstadietiden gick jag från att vara bland de bästa i matematik i klassen till att knappt klara godkänt. Från att ha haft en uppmuntrande lärare som gav mig rätt sorts utmaningar, hade jag nu en lärare som suckade och aldrig snålade med kommentarer i stil med: ”Den andra klassen presterar mycket bättre än er” och ”Varför slösar jag tid på er överhuvudtaget?”. När jag började gymnasiet hade mitt mattebetyg nått ett bottenrekord, och det fortsatte in på det tredje året.

Gymnasietiden var allt annat än angenäm, inte så mycket på grund av mitt låga betyg i matematik, utan på grund av en stor skara klasskamrater som var allt annat än just kamrater. En dag brast det för mig. Jag hade fått nog av de som mobbade mig och två andra i klassen och reste mig upp i klassrummet precis när vi skulle ha ett stort matteprov som var avgörande för betyget. Jag skällde ut våra plågoandar efter noter. Trots att minuterna tickade på, lät läraren mig hållas. Jag vill minnas att våra blickar möttes för ett ögonblick, där jag kunde utläsa ett sorts samförstånd i lärarens ögon. Det var knäpptyst i klassen och de anklagade bara gapade och såg alltmer skamsna ut när jag, likt en åklagare, lade upp bevisen för deras otaliga kränkningar.

Jag avslutade mitt tal med ”Nog nu!”, satte mig ned, fattade pennan och… skrev alla rätt på provet! I min vrede hade jag glömt bort att inte tro på mig själv, eller rättare sagt tro på mig själv som en usel matte-människa.

Tron är fantastisk. Tron kan försätta berg men även skapa dem. Vem tror Du att du är, eller rättare sagt; vilka förmågor och möjligheter ligger inom räckhåll för Dig?

Linda

 

Our Recent Posts

Tags

076 248 63 16

©2019 av OPTIMALIST Roger Bengtsson