12. VÄNNER ❤


"Jag vill att du skriver ett inlägg på min blogg, Maria!" sa Roger en kväll när vi träffades på jobbet. "Jag vet ju att du gillar att skriva men att du inte gjort det på ett tag. Jag tänkte att du kanske behövde en spark i baken."

Min allra första reaktion var glädje. Att bli tillfrågad att skriva ett inlägg på någon annans blogg är rätt stort. Jag har bloggat i många år men efter en hel del stök i privatlivet de senaste månaderna har min blogg legat i träda.

Min nästa reaktion var nästan lite ångestfylld. Vad i hela friden skulle jag kunna skriva om som intresserar andra människor? Jag är inte den som skriver insiktsfulla inlägg om samhällsdebatten. Inte heller något kärnfullt och klokt om meningen med livet.

Någon dag senare plingade det till i min telefon och det var Roger som berättade att just mitt inlägg skulle publiceras den 23 september och att det var hög tid att låta mina tankar jobba. Och de har jobbat, från hjärtoperationer till nystart mitt i livet. Olika formationer på inlägg har skapats i mitt huvud och jag har ratat dem efterhand. För tragiskt, för privat och för krångligt är några av mina motiveringar för att inte få dem på pränt. Jag berättade för Roger att jag hade lite problem med vad jag skulle skriva om och han menade på att jag kanske hade något på min blogg som kunde återanvändas. Och genast visste jag vad jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om vänskap. Jag mindes berättelsen om Doris och Lasse som jag skrev för 7 år sen och som verkligen är värd att få nytt liv. Så här kommer en sann historia om en tisdag som etsat sig fast i mitt minne.

Doris och Lasse

Varje tisdag morgon åker jag till badhuset och bastar infrarött en timme. Perfekt för mina ryggproblem och om det sen är sant att man förbränner upp till 600 kalorier på en timme så gör inte det saken sämre.

För det mesta sitter jag själv i bastun men i dag fick jag sällskap av två äldre damer. Nu är det ju så att jag gillar att tjuvlyssna, så det gjorde inte mig något att de pratade vitt och brett om både det ena och det andra. Rätt som det var började de prata om sin väninna Doris och hennes man Lasse. Tydligen hade Doris fått något fel på ögonen och var i stort sett blind.

Bara det i sig är ju en anledning att deppa ihop men vad Doris upplevde som än värre var hur annorlunda människor behandlade henne efter att hon fick problem med synen. Lasse lät henne inte göra någonting hemma - inte ens de saker hon utan problem kunde gjort på känn. Utan syn. Han menade på - säkert i all välmening tyckte damerna i bastun - att det gick fortare om han gjorde det. Damerna själva önskade att deras man hade hjälpt till lite mer hemma. Lasse hade minsann både hängt upp julgardiner och plockat fram ljusstakar!!

Doris hade också märkt att människor som hon och Lasse umgåtts med i hela sitt liv pratade nu bara med Lasse om de möttes i affären. Väninnorna i bastun hade en teori om det. De tyckte själva att det var svårt att prata med Doris eftersom de inte kunde prata om det där TV-programmet som gick i söndags eller den där artikeln i tidningen. De var rädda för att säga något som sårade Doris och tyckte då det var lättare att inte säga något alls.

Och det är nu jag vill ge mig in i diskussionen.

Om man varit vänner i 30 år finns det verkligen inget annat att prata om än vad som visas på TV och skrivs i tidningar?

Är det inte viktigare att Doris känner sig delaktig i hushållet trots sitt handikapp än att det går fort?

Är det inte bättre att hon får dammsuga ibland även om det innebär att det ligger kvar lite dammråttor i vissa hörn?

Varför trippas det på tå runt dem som plötsligt förändras? Personen är ju för det mesta densamma även om de fysiska förutsättningarna inte är det.

Och om det skulle vara att personen förändras - till det bättre eller sämre - än sen? Är man vänner så är man.

Så tänk på detta om ni har en Doris i er närhet. Sitt inte i en bastu och prata om henne. Fråga henne om hon vill följa med istället.

Jag minns hur jag några år senare när jag blev diagnosticerad med mitt hjärtfel själv fick uppleva hur människor i min närhet förändrades. Vissa drog sig undan, vissa ville komma närmre men de som jag räknar som vänner fanns kvar och ställde upp i vått och torrt. För även om jag känner en massa människor som jag gärna umgås med och pratar om ditten och datten med, är det faktiskt bara en bråkdel som är riktiga vänner. Som vet allt - eller i alla fall det mesta - om mig, men ändå tycker om mig. Som vet mina bra sidor men framför allt mina dåliga. Som kan läsa mina signaler, som gläds med mig när jag är glad och som gråter med mig när jag är ledsen. Vänner jag kan räkna med i alla lägen och som aldrig skulle låta mig göra dumheter. Ensam ;-)

 

Our Recent Posts

Tags

076 248 63 16

©2019 av OPTIMALIST Roger Bengtsson