6. SKODON EFTER PERSON


De kan vara aviga i början, men våra bästa vänner när vi lärt känna varandra väl och det är dags att skiljas åt. De bär oss fram varthän vi än ska. De har hyllats i sång av människosläktet. Jag talar om skor. Nej, jag är ingen modeslav med en walk in closet som skulle kunna rymma hela Narnia. Inte heller är jag någon skofetishist som finner det tillfredsställande att insupa doften av en gammal gympadoja. Skor och jag har alltid haft ett komplicerat förhållande, eftersom jag välsignades med Kalle Anka-fötter och alltid krävt att skorna ska passa mina fötter och inte tvärtom. Jag ska i detta blogginlägg dela med mig av en för mig annorlunda sko-relaterad upplevelse.

Jag har nyligen börjat träna karate med Roger Bengtsson som min personliga tränare. Lektionerna flöt på bra och det var skönt för fötterna att jobba nakna mot det halvmjuka golvet i träningslokalen. Jag kände att jag gjorde framsteg och kände mig lycklig och stolt över att äntligen ha tagit tag i en gammal barndomsdröm som väcktes på 80-talet, då Daniel-San målade staket och vaxade bilar hos Mr Miyagi på vita duken.

Det var då han släppte bomben. “Har du några krämpor?” frågade min tränare mig efter ett svettigt karatepass en varm kväll i juli. “Nej.” svarade jag direkt, men kugghjulen i skallen började genast snurra. Varför frågar han mig det först nu efter så många tuffa träningspass? Jag är 41 vintrar ung men med kondition som en gråsten. Då sa han: “Bra, för jag tänkte vi skulle ut och jogga nästa gång, fem kilometer.”

Jogga!? Jag!? En halv mil!? Men jag är ju inte en sån där hurtbulle som springer flera mil om dagen och publicerar varenda runda på Faceboook? “Se till att du har bra skor”, fortsatte Roger. “Du kan kanske springa i de du har”. Jag tittade ner på mina trotjänare, ett par svarta slitna Ecco-skor som mina fötter bara älskade. “Å andra sidan kan det vara inspirerande med ett par nya skor avsedda för just bara löpningen”, sa han sedan. Tja, varför inte? Skodon efter person. Frågan är bara, är jag en sådan däringa “jogging-person”?

Sagt och gjort. Redan tidigt nästa dag när affärerna slog upp portarna var jag på plats utanför en känd sportbutik i stan. Jag letade upp ett butiksbiträde som såg förtroendeingivande ut, en glad och pigg tjej som verkade ha koll på det här med löpning. Jag märkte att en generös portion nervositet smugit sig in i min ojoggade lilla kropp. “Ursäkta, jag ska börja jogga och behöver ha ett par bra skor”, hörde jag en tunn stämma klämmas ut mellan mina läppar. “Detta är en helt ny värld för mig”, fortsatte jag och försökte dra på mig ett naturligt leende för att mörka min osäkerhet. Tjejen sken upp och bad mig böja lite på knäna. “Du har en aning pronation, men kan kanske ha en neutral sko. Ett ögonblick så hämtar jag några olika”. Prona-vad-då!?

Ex antal skor senare prydde ett par knallcerise-rosa skor mina förvirrade fötter. De kändes bra. Tjejen bad mig jogga lite inne i butiken. Jag skuttade lydigt iväg. Det kändes som jag hoppade studsmatta! “Det är dämpningen du känner, så du kan springa i blandad terräng”, sa tjejen entusiastiskt. Stolt och ganska mycket fattigare spatserade jag ut ur butiken med mina knallrosa skor. Dessa var mina nya partners in crime, mina vänner som skulle bli ett med mig i joggingspåret.

Jag bekantade mig med mina nyinköpta skodon genom att gå mysiga kvällspromenader och provjogga lite då och då. De fem kilometerna malde dock i mitt inre. Hur i allsin dar ska jag klara det? Roger hade i och för sig sagt att han trodde jag skulle klara det.

Så kom dagen D. Roger mötte upp mig med ett leende på läpparna och sprudlande av energi. “God kväll, sensei”, skojade jag för att lugna mina nerver. Vi satte oss ner och Roger gick igenom hur träningen skulle gå till. Sedan bar det av. Nervositeten byttes ut mot förväntan och ett pirr i magen att äntligen utmana mig själv. Jag hade ju mina bundsförvanter på fötterna, som skulle bli ett med mig i joggingspåret.

Vi susade fram på asfalt och slingrande stigar, förbi vildhallon och andra joggare. Vi språkade om allt mellan himmel och jord. Det var härligt! Pratkvarnen i mig blev däremot allt tystare ju längre vi sprang. Slutligen sa Roger: “Den sista sträckan ska du spurta, och så ska du göra segergesten med armarna utsträckta uppåt. Jag joggar i förväg och fotar dig när du kommer i mål.” Sedan försvann han som en blixt runt kröken. Jag fortsatte tuffa på i min snigeltakt, men jag hade sprungit hela vägen utan att stanna eller gå.

När jag rundade kröken såg jag Roger hejandes framför mig. Jag lade in en extra växel och susade fram på mina bevingade skor. Vi var i symbios, mina skor och jag. Jag var på väg att klara det!

När jag passerade mållinjen gjorde jag den obligatoriska segergesten och kände den berusande känslan av seger vibrera i hela kroppen. “Kom, så ska du få se hur du såg ut när du kom i mål!” ropade Roger. Lycklig över att ha övervunnit mina tvivel om min fysiska förmåga, vacklade fram till honom. Jag såg på bilden. Jag var stark, jag var snygg, jag var sexig, jag var precis lika skrikigt cerise rosa i huvudet som mina skor!

Jag och skorna hade blivit ett!

 

Our Recent Posts

Tags

076 248 63 16

©2019 av OPTIMALIST Roger Bengtsson